tjofräs!

Natten hos älskling har varit lika mysigt som vanligt, 

jag älskar dig Albin Nilsson glöm aldrig det! ♥

Förut då jag var ute och gick med hunden samtidigt som paramore dånar in i mina öron. Så började massor av tankar flöda omkring i mitt huvud. Jag tänkte tillbaka för ett par år sen då jag var i full depression och var allmänt självmords benägen. Så tog jag ju till med hårdhandskarna och skärde mig i handleden. Jag utsatte min kropp för onödiga saker. Då jag kanske gick upp för en trappa så slog jag med mening lite extra hårt i ett trappstegs hårda kant. Sen så då man tycker en lektion i skolan är så jävla dryg så händer det att man vränger i huvudet i bänken, jag gjorde det dubbelt så hårt. Bara för att jag trodde skadorna skulle få mig att tänka på annat, glömma allt dåligt. Men detta orsaka bara minnen för livet. Det är bara sekunden man sitter där med kniven i handen och skär i sin handled. Man ser blodet rinna ner långsamt. Det är då det känns bra. Men allt det försvinner direkt blodet rinner lite allt för snabbt. Man får panik, tårarna rinner från ens kinder och man hatar sig själv bara ännu mer. Jag känner mig så patetisk som ens gjorde något liknande, men man tror ju att smärtan ska läka alla sår. Istället så blir man ärrad för livet. Ärren kanske inte just sitter på armen, nej dom psykiska ärren sitter långt inne i ens undermedvetna. De värsta såren sitter djupt in i hjärtat.

Jag vet inte, men någonstans så var det bra att jag gjorde det. För varje gång jag blir liten och deprimerad så susar ärren framför mig. Dom får mitt hjärta att slå hårdare och hårdare. Min kropp stoppar mig och säger till mig att jag bara skadar mig själv. Tanken har även slagit mig om döden. Jag fruktar döden ganska mycket nu för tiden. Varje gång jag går förbi tågstationen eller ser ett tåg passera förbi så spelas en bild upp i huvudet där man hoppar framför tåget och allt bara blir svart. Få slut på allt. 

Men alla dessa hemska tankar har fått mig att inse att jag har så underbara människor omkring mig som faktiskt bryr sig om mig ifall något skulle hända med mig. Men så var det inte för ett par år sen, jag kände mig så ensam. Jag var den där som bara hängde på alla olika gäng. Jag kunde aldrig gå min egen väg för då skulle jag inte ha några att vara med. Ingen skulle bry sig ifall jag försvann.

Trodde jag då. 

Jag har blundat för min familj, har inte tänkt på att dom jag älskar mest har varit närmare än närmast. Hela tiden. Jag levde i min egna värld där alla hatade Agnes.

Alla vill till himmelen men få vill ju dö.

Nu går jag min egen väg, klär mig som jag vill och gör som jag vill.

Jag kommer aldrig kunna komma ifrån depressionen men att veta att jag är älskad får mig att vilja leva för evigt. 

Tack för att ni finns, förlåt om jag har varit ett pain in the ass jag är bara orolig för att förlora er! ♥

Som sagt nu mår jag bra, jag försöker gå vidare men ärren kommer vara där för evigt och det är inget jag kan göra åt. Men det viktigaste för mig att jag älskar livet igen!   

Ha det bäst,

peace